Min vy om uppkopplingen inte skulle finnas.
Jag brukar tänka på elektronik. Tanken av att det en dag bara kan stängas av. Jag har massor av minnen i mappar lite här och var på datorn. Att tänka att allting kommer att gå upp i rök är inte en ovanlig tanke. Det som skrämmer mig med det är att jag inte kommer att minnas igen. Jag kommer alltid att veta att det fanns något på datorn som jag hade kärt, men inte vad.
Jag blir sviken av mig själv gång på gång, eftersom jag inte minns saker. Jag vet att jag har en hel del på min allra äldsta dator, som för stunden inte är närvarande och kommer förmodligen aldrig att vara det.
Det är sånt som gör mig rädd, för i framtiden kan det hända något vi inte har någon aning om. Då har jag min anteckningsbok och min drömbok. Men inte alla minnen på ett och samma ställe.
Borta är ordet.
Allt. Borta.
