Han som sa hej. Varning: wall of text.
När man har varit här hemma och sovit ut på dagarna till full godo så kommer det tankar som uppenbarligen väcker upp vardagen, när man bara degar sådär. Det sätter igång en psykiskt.
Jag drömde dock nyligen något som inte alls har med detta att göra med. En kvinna som framför mig hade återupplivit sin farmor, i spökform. Tända ljus runt om mig, ljusstakar som trycktes nästan mot mig. Den där skuggan man får av "ljusets ljus" i ansiktet, ögonen fick mer djup än i vanliga fall, stirrandes in i denna kvinnas ögon, hon grät och hon blev galen. Jag vaknade där. Det där var så obehagligt att jag valde att kliva upp ur sängen.
Tillbaks till det jag ville komma fram till. Jag läste i Zalles blogg om det där med att vilja ha ett förhållande och blev sugen direkt på hur mysigt det hade varit att skaffa ett. Jag brukar oftast bli lite småpeppad av vad som står där att jag blir rädd, för det känns som att man blir övertalad till att gå ut och göra vissa saker som står där eller vid detta fall: leta efter någon. Men jag kom fram till att när jag funnit någon jag tyckt om har det alltid varit när jag inte letat. När jag blir vän med personen först och allt bara flytit fram på något bra sätt. Det har helt enkelt känts rätt.
När man letar, blir det ett desperat försök att fixa fram någon. Jag kommer nog aldrig att vilja göra det igen, att leta alltså. Jag kommer inte heller stänga ut målet heller, för man har ändå ett mål att finna någon fin och bra i sitt liv, jag väljer dock att ta den öppnade dörren istället för en dörr som är tvångs-öppnad.
